mullvadens

Så har då den allra sista praodagen passerat. Äntligen måste jag faktiskt säga. Skönt faktiskt.
Om jag skulle jämföra de två ställen jag praoat på under de här två veckorna kan jag konstatera att det var stor skillnad på de två arbetsplatserna.
Det är svårt att säga vilket ställe jag trivdes bäst på. På Pressbyrån tålde jag inte arbetskläderna och de gjorde mig osäker, så därför får Kafé Mäster Olof ett stort plus eftersom man där fick ha sina egna kläder. Arbetssysslorna var nog lite mer varierande på Kafé Mäster Olof och kanske även lite roligare eftersom jag fick stå i kassan (en chans jag dock inte tog, men som jag inte ångrar ett dugg eftersom jag förmodligen bara hade gjort bort mig... ännu mer)
Ett enormt plus med Pressbyrån var trots allt att personalen var mycket trevligare och tålmodigare där, något som har en stor betydelse när jag säger att jag, om jag skulle få välja, hellre skulle välja att fortsätta jobba på Pressbyrån istället för på Cafét.
Min handledare på Pressbyrån var jättesnäll och glad, till skillnad från min handledare på Kafé Mäster Olof som verkade vilja lägga ner så lite tid som möjligt på mig.
Att hon inte visade mig hur man gjorde kaffe var en utav dem saker som bidrog till att jag inte ville (kunde) stå i kassan, eftersom så gott som alla som besökte cafét ville ha kaffe.
Hur kassan fungerade förklarade hon bara lite snabbt och halvhjärtat.

Dessa praodagar har givit mig kunskaper om hur det fungerar inom såväl cafébiträdesyrket som inom butiksbiträdesyrket.
Att arbeta som cafébiträde är mycket mer stressigt och energikrävande än vad jag trodde att det skulle vara och i fortsättningen kommer jag att uppskatta dem som arbetar inom cafébranchen mer än vad jag gjorde innan. 

Jag beundrar de butiksbiträden som ständigt orkar ha ett så glatt och hjälpsamt humör till sina kunder, trots att många kunder verkar se ner på dem och behandla dem som skit.

Jag är nöjd över min insats under praon. Jag har gjort mitt bästa och alltid gjort det jag blivit tillsagt att göra trots att jag i vissa situationer känt mig ytterst obekväm.
Jag vet att jag inte hade behövt ge upp kassaarbetet på cafét bara för två sura tanters skull men eftersom min handledare heller inte verkade orka visa mig ordentligt hur kassan fungerade och hur man gjorde kaffe, så hade jag heller ingen lust att försöka få henne till det.
Hade hon gjort det hade jag säkert lärt mig mycket mer och det hade förmodligen blivit roligare att arbeta där, men, men...

Jag är nöjd iallafall.
Det känns helt okej att praon är över men det känns däremot inte så kul att komma tillbaks till skolan.
Okej, skolan i sig är helt ok men att sitta hemma och plugga hela eftermiddagarna/kvällarna är dock ingen hitt. Får ångest när jag tänker på det. Juste, en till sak jag lärt mig under praon är att skolan kräver mycket mer arbete än vad det gör att jobba.
Jag menar; när man jobbar så jobbar man bara X antal timmar, sedan får man gå hem och göra vad man vill. När man går i skolan kan man inte förvänta sig att gå direkt hem efter skolan och göra det man vill, utan man måste plugga, i många fall resten av dagen och kvällen.

Men det är bara två veckor kvar, sedan är det höstlov och ungefär halva terminen har passerat :)
Bara att kämpa på!

Ciao!
//Johanna